Jag och Pernilla brukar ses på kvällarna för planering. Ikväll var en sådan. Vi diskuterade vad och hur vi skulle utvärdera projektet. Projektbeskrivningen formulerades för snart tre år sedan. Vi kan se att allt man ville åstadkomma metodmässigt är uppnått. Ett av resultatmätningarna skulle vara de diagnostiska proven i slutet av årskurs två, som dessutom skulle vara mätbara mot andra, även om vi vet att 27 barn är en för liten grupp för att säga något generellt om metoden. Vi vet redan där att vi slagit i taket. Men hur skall vi kunna mäta vad vi gör? Och vad gör vi? När vi gör andra saker ser vi ju att de lär sig andra saker. Fast hur skall vi mäta det?
Vi måste dokumentera allt. Som tur var har vi allt kvar. Det ligger på communityt. Vi har våra reflektioner på bloggen. Vi har ett stort nätverk av kunniga forskare och sakkunniga. Men vår största resurs är våra barn och föräldrar. Vad vi ser, ur ett pedagogperspektiv, är att makten är förskjuten. Barnen äger sitt eget lärande. Rapporten kommer bland annat berätta att barnen aldrig kommer tillåta att deras framtida mobiler blir beslagtagna under skoltid. För dem kommer det att vara ett självklart verktyg för lärande och kommunikation. Vi återkommer i ärendet.. ;)
Inlägg
